DE HEBREISKA FOLKENS FYSISKA ANTROPOLOGI

Många av de tidiga skyterna beskrevs som ljusa och med ett klart "nordiskt" utseende. Detta leder till ett betraktande av frågan om huruvida detta fenomen hade existerat tidigare bland de forna hebreerna. De gamla israeliterna betraktades av egyptierna som folk från landet Amuru, vilket betyder amoriternas land. En annan term som användes om det syriska området i allmänhet var "Retenu", och "Övre Retenu"1 motsvarade det geografiska område som enligt Bibeln upptogs av landet Israel. Folk från dessa områden, "Amuru" och "Retenu", var antagligen fr o m ca 1400 f Kr israeliter. På egyptiska monument är de avbildade2 som röd-, ljus- eller svarthåriga och ofta med blå ögon och röda skägg.
Hudfärgerna är ljusa och ofta rosaaktiga. Därutöver är mörkare individer från samma områden också avbildade och ibland är de i majoritet. Identifieringen av de avbildade folken som israeliter kan bekräftas med illustrationer från Shishaks fälttåg. Omkring år 924 f Kr invaderade Shishak, Egyptens kung, Juda och den (då) separata staten i norra Israel. På bilder från Shishaks fälttåg kan man se honom när han tar emot hyllningar från kungen av Juda och från stadsäldste och dignitärer i Juda och i hela norra ISRAEL. De betydande personer som är avblidade är av "Amuru"- eller "Retenu"-typen och dessa bilder används ibland för att exemplifiera "Amurus" utmärkande drag. Det verkar som om de forna hebreerna var ett folk av blandade typer. Denna uppfattning bekräftas helt klart av talmudkällor. En Mishna3 (i Talmud) säger att israeliter (i detta fall syftande på Judas judar) huvudsakligen är av en mellan- (medelhavs-) typ, varken svart som en "Kushi" (neger) eller ljus som en "Germani". "Germani"4 betydde i Talmuds terminologi någon från den fjärran norden eller någon som såg ut som en sådan och termen kunde brukas om mycket ljushyade personer, sådana som liknade en del av dem som finns i Skandinavien. Josef, Israels son, beskrevs i en Midrash5 (också ansedd som en del av talmudlitteraturen) som till utseendet lik en "GERMANI" (d v s "mycket vit", ljus) och i en annan (talmud-) passage6 såsom havande ett ansikte "skärt som en ros". Josef ansågs alltså ha haft ett nordiskt utseende, vilket var ett känt familjedrag eftersom Josef också sades ha sett ut precis som sin far. [Å andra sidan antyder detta att Josef var exceptionell i detta avseende]. Josef var den ledande stamsammanslutningen (Efraim och Manasse) i det norra riket. De ovan angivna källorna indikerar sålunda att Israels ursprungliga tolv stammar var av blandade fysiska typer och att i en del stammar och geografiska regioner en typ var vanligare än andra. Man kan också hävda att nordliga folk med helt skilda7 fysiska drag har samma hudfärg. Man kan märka att ett blandat genetiskt material med relativt små variationer under längre tidsperioder oftast frambringar den typ som bäst anpassar sig till den omgivande miljön. Detta är inte evolution. Det är anpassning av en redan existerande fysisk enhet (d v s en grupp människor) till empiriska förhållanden i enlighet med dess redan existerande genetiska potential.
Antydningarna om att den fysiska miljön påverkar ärvt utseende och att de israelitiska stammarna ändå redan från början kan ha varit av olika typer bör inte överraska någon - båda ideerna antyds i Bibeln och i muntlig tradition.
Angående externa influenser så återges det i Första Mosebok hur Jakob sattes till att vakta flockar av får och getter som tillhörde hans svärfar Laban (1 Mos 30:31-43). Fåren var antingen helt vita eller spräckliga och brokiga medan getterna var helt svarta eller brokiga. Laban sorterade bort alla spräckliga och brokiga, och lämnade bara de enfärgade i Jakobs vård. Icke desto mindre var troligen enligt genetikens lagar en del av de enfärgade fåren som Jakob behöll avkomma från spräckliga och enfärgade föräldrar. De verkade vara enfärgade, men de hade kvar gener för spräcklighet. Jakob lade i de "KRAFTIGARE" (1 Mos 30:41) djurens vattenhoar käppar som hade avskalats på ett särskilt sätt. Detta gjorde han innan de skulle para sig för att få fram strimmiga, spräckliga och brokiga lamm. Det hebreiska ordet som har översatts till "kraftigare" (Mekusherot) betyder faktiskt mer exakt "först-att-para-sig"8. Hos djur och växter är det ofta så att de som ger upphov till blandraser parar sig tidigare. Denna berättelse kan med andra ord förstås med innebörden att Jakob placerade skalade käppar framför de djur som hade blandade föräldrar och som hade en blandad genuppsättning även om de på ytan såg ut att vara renrasiga. Jakob inspirerades till att utnyttja externa influenser för att realisera den inneboende genetiska potentialen, eftersom han endast placerade käppar framför de djur som hade ett blandat ursprung och agerade i enlighet med detta9. Käpparna kan ha fungerat som någon slags katalysatorer.
Vad gäller frågan om olika typer fanns bland de israelitiska stammarnas förfäder redan från början kan anföras att förfadern Jakob (d v s Israel) var tvillingbror till Esau som var "Admoni" (rödhårig) och hårig (1 Mos 25:25)10 medan Jakob hade slät hy (1 Mos 27:11). David, kung av Israel, var också en "Admoni" (1 Sam 16:22). Laban, Jakobs svärfar, har ett namn som betyder "vitaktig" och som är besläktat med engelskans [och svenskans] "blond"11. Å andra sidan kungör vingårdsvakterskan i Höga visan (1:5) att, "Svart är jag, dock är jag täck...". Stampatriarkerna tog alla hustrur från olika nationer och under tidens lopp skulle de olika genetiska förutsättningarna tillsammans med olika miljöer frambringa märkbart olika typer. [Området som det forna Israel bebodde omfattade klimat som varierade från subtropiskt till alpint.] Enligt Bibeln och senare judiska legender gifte sig Josef med en egyptisk kvinna12; Makir, Manasses son, hade en arameisk konkubin (1 Krön 7:14); Ruben gifte sig med en hivitiska, Levi och Aser gifte sig med ättlingar till Eber; Juda hade en kanaaneisk och en semtisk hustru; Sebulon äktade en midjanitiska; Isaskar en av Sems ättlingar; Benjamin gifte sig med en dotter till Simran, Abrahams och Keturas son; Dan tog en av Lots döttrar; Naftali förenade sig med en dotter till Nahor; så gjorde även Gad o s v13. Oavsett om dessa traditioner är korrekta eller inte14, så avspeglar de uppenbarligen en verklighet med viss beblandning med andra nationer samtidigt som en israelitisk stamidentitet upprätthölls, vilket är bibliskt och historiskt acceptabelt. Icke desto mindre måste blandäktenskap i kombination med andra faktorer ha frambringat olika typer, och detta är tillsammans med senare påverkan från varierande fysiska miljöer tillräckligt för att förklara de ytliga skillnader som idag finns mellan ättlingar till olika israelitiska stammar.
1Brugsch vol 1 s 269, s 354.
2N.M. Davies plåt xxiv, plåt xlii. Godbey s 83. Sayce s 74. Vercoutter s 219.
3Mishna Negaim 2:1.
4Aruch HaShalem, "Germani".
51 Mos Rabah 86:3.
6Talmud Sota s 36.
7Dixon s 32 ff. Dixon hävdar att undersökning och mätning av skelettrester visar de nordiska folkens blandade "kaspiska" och "mediterrana" ursprung med ett inslag av NEGROIDA eller snarare "proto- negroida" drag. Han hävdar att alla folk som har församlat sig i Skandinavien och runt Östersjön inklusive proto-negroida, proto-australoida, alpina, mediterrana och kaspiska typer alla har blivit "blekta" genom en oförklarlig men fullt bevisbar process.
8Rashi, Onkelos.
9Feliks, Y (1981) s 2 ff ger en vetenskaplig förklaring till den bibliska berättelsen.
101 Mos 25:25 "Admoni" översätts med "rödlätt" men betyder vanligtvis "rödhårig".
11Mozeson s 17 "Albino".
12De forna egypterna var till stora delar av mediterran hamitisk typ påminnande om Nordafrikas berber. Britterna och amerikanarna härstammar till stora delar från Josef, vars hustru var egyptisk. Det är intressant att notera att kraniologi klassificerar de nutida britterna som 50 % mediterrana och 50 % nordiska. Det hävdas att DNA-tester visar en släktskap mellan berberna och britterna. I viss mening bildar de hedniska britterna en slags bro mellan nordafrikanska judar och europeiska och irakiska judar.
13Den apokryfiska Jubelboken (ca 200 f Kr?) säger också att stampatriarkerna gifte sig med kvinnor från olika nationer och nämner kanaaneiska, egyptiska, semitiska och mesopotamiska kvinnor.
14Halperin, Israel, "Atlas Etz Haim", (hebreisk) 1985, vol 2:2:2 ger stampatriarkernas hustrurs nationella ursprung. Hans källor är "Seder HaDorot", och "Sefer HaYashar".

Tillbaka