DEN SKYTISKA FAMILJEN I EUROPA OCH HUR DEN KOM DIT

SKANDINAVIEN

Skandinaviens öde var att tjäna som bosättningsområde för många av de skytiska folken och som ett transitområde för andra som var på väg västerut. Ett klargörande av Skandinaviens historia underlättar förklarandet av dess historiska roll. Flera skilda perioder är urskiljbara:

· 1. Bronsåldern, som slutade omkring 500 f Kr och kulminerade med en nästan fullständig avfolkning av Skandinavien.
· 2. Eran mellan 100 f Kr och 100 e Kr då Skandinavien åter befolkades, i synnerhet av kungliga skyter och goter.
· 3. Ett oroligt århundrade (300-400-talet e Kr) då Skandinavien uppenbarligen erövrades och då många stammar bröt upp och begav sig vidare västerut.
· 4. Ankomsten av nya folk från östra Skytien under 500- och 600-talen e Kr kulminerade på 700-talet med överbefolkning och oordning vilket förorsakade vikingatågen.

Från Skytien hade de kungliga skyterna fortgående drivits norrut. Namnet "Skandinavien" avsågs antagligen ursprungligen betyda "skyternas land" eller något liknande. Grupper som senare kom till Skandinavien uppvisade också mycket som visade att de hade kommit från "Sacae"- områdena i östra Skytien: Legender, konst, seder och demografiska faktorer.

GALLATER-GALLIEN

Innan skyterna bosatte sig i Skandinavien, hade de från kimmerierna härstammande galaterna migrerat till nordvästra Europa i ett tidigt skede, även om galatiska expeditioner tillbaka mot öster resulterade i att galater var närvarande i åtskilliga östliga regioner, däribland delar av Skytien. Samtidigt fanns galaternas kärnområde fortfarande kvar i västra Europa. Galaterna härstammade från israelitiska stammar (Ruben, halva Manasse och Gad), som en gång hade bebott Israels land öster om Jordanfloden. Detta område hade varit känt som "Gilead" och "Basan". Galaternas namn återgavs ibland som "Galadi" och kan härledas från den hebreiska formen för Gilead. Gilead är också namnet på en av Makirs söner. Makir tillhörde Manasses stam, vars ättlingar utgjorde en del av galaterna och med dem besläktade folk. Galaterna hade en tendens att beblanda sig och alliera sig med goterna. Goterna kom från den israelitiska stammen Gad, som hade varit granne med Makir och med denna klan från Manasse ingått förbund i Israels land.
Galaterna kunde i Europa identifieras med både delar av kelterna och belgierna och med tidiga grupper i Germanien. Germanien spelade en liknande roll som Skandinavien och mottog stammar vilka ofta via Skandinavien kom från Skytien och var på väg västerut till Gallien och Britannien. [Gallien är en term som allmänt används om området där länderna Frankrike, Belgien, Schweitz och Holland nu är belägna.] I Germanien och norra Gallien kan åtskilliga skeden med invaderande "babariska" nykomlingar urskiljas:

· 1. Belgierna som efter 200 f Kr började inta norra Gallien var förbundna eller åtföljda av en grupp som ytterst verkar ha kommit från Mellanöstern och Syrien, och som anlände till Europa via Anatolien och krimområdet i sydvästra Skytien. Kulturellt var dessa folk galatiska och keltiska.
· 2. Mindre stammar anlände under hundraårsperioden mellan år 50 f Kr och år 50 e Kr, och ersatte nästan alla de s k germanska folk som bodde öster om Rhen och hade keltisk kultur. Bland nykomlingarna fanns chatter, angrivarrer, chausarer och andra.
· 3. Ungefär mellan 200 och 300 f Kr anlände större grupper som blandade sig med och /eller ersatte alla de mindre stammarna som i många fall fortsatte att existera som självständiga stamenheter inom de större konfederationerna och i andra fall helt verkar ha försvunnit. De nya större formationerna inkluderade saxare, franker och svebiska allemanner.
· 4. Mellan 350 och 450 e Kr gjorde hunnerinvasionerna att många nya element utgick från Skytien och anslöt sig till saxarna, frankerna och andra större unioner. Hunnernas tryck resulterade också i att dessa folk som nu kraftigt hade växt i antal började invadera delar av det romerska imperiet, såsom Gallien och Britannien.

BEVIS FÖR SKYTISKT URSPRUNG

Man kan från många olika infallsvinklar visa att de "barbariska" nykomlingarna kom från Skytien: Demografiskt kunde Germanien på den tiden inte ha försörjt de miljontals människor som fanns i de barbariska styrkorna. Arkeologiska och historiografiska fakta tyder nämligen på att Germanien var relativt obefolkat, föga uppodlat och till stora delar otillgängligt för bofasta (icke- nomadiska) folk. Samma sak gällde övriga delar av norra Europa. I östra Skytien hade många civiliserade folk med (delvis) "nordiskt" utseende varit bosatta strax innan barbarerna först noterades i västra Europa. "Barbarerna" verkar ha haft traditioner enligt vilka de kom från östra Skytien och deras konststilar liknar högst påtagligt eller är i själva verket identiska med de som är kända från de skytiska områdena.
De "barbariska" folken som invaderade nordvästra Europa hade sitt ursprung i de skytiska och gotiska styrkorna, som i sin tur en gång i historien hade samverkat med kimmerierna. Kimmerierna hade tidigare gått västerut och blivit en del av de "keltiska" folken, vilka "barbarerna" nu erövrade. Under den kimmeriska hordens vandring västerut hade en del stannat kvar i Balkan och där blivit kända som geter och daker. Geterna betraktades som ett gotiskt folk som kulturellt hade influerats av trakerna vilka i sin tur influerades av geterna. Geterna och dakerna hade en motvilja mot avbildningar, vissa likheter med de keltiska druiderna¹, monoteistisk religion och en tro på ett liv efter döden. De flesta av dem begav sig till slut norrut till Skandinavien och östersjöområdet där en del av dem anslöt sig till de anglosaxiska erövrarna av Britannien. De som blev kvar i "Dakien" på Balkan utrotades av romarna.
Besläktade med geterna och dakerna var agathyrserna. Agathyrserna hade varit förbundna med geterna och från dem skulle kärnan i den khazariska nationen liksom Skottlands PIKTER utgå. Tvärtemot intryck som man kan få var PIKTERNA skräckinjagande krigare som allvarligt oroade alla som satte sig upp mot dem. På liknande sätt beskrev Jordanes (den gotiske historikern) agathyrserna (Akatziri) som ett extremt modigt folk². Khazarerna som härstammade från agathyrserna skulle omvända sig till judendomen, och de hade sin egen tro på att de en gång hade varit en del av den israelitiska nationen. En liknande föreställning fanns på den tidiga medeltiden om goterna vilka identifierades med Israels tio förlorade stammar. Existensen av traditioner som placerar israelitiska stammar i områden bebodda av saker och goter, och likheterna mellan dessa gotiska och sakiska stammars namn och namnen på israelitiska stammar och klaner demonstreras i detta verk (se del två). Parallellismen mellan skyterna och Israel har också visats. Skyterna, goterna, kimmerierna och med dem besläktade grupper var alla delar av ett folk, från en ursprunglig ätt, som var israelitisk. Ur dessa folk växte nordvästra Europas nationer fram.

^{¹Minns s 10.
²Mierow (Jordanes) s 146.}

Tillbaka