EXILEN

De tio norra stammarna bortfördes samtliga av assyrierna till platser i norra Mesopotamien, till kaukasusområdet och till östra Iran1. Bibeln säger:
"I Hoseas nionde regeringsår intog konungen i Assyrien Samaria och förde Israel bort till Assyrien och lät dem bo i Hala och vid Habor - en ström i Gosan - och i Mediens städer" (2 Kon 17:6).
Bibeln nämner också "Hara" (1 Krön 5:26) i östra Iran som en plats till vilken israeliterna bortfördes, och Talmud och arkeologiska fynd möjliggör identifieringen av dessa bosättningsplatser. Kort efter bortförandet och bosättandet på dessa platser blev desamma medelpunkter för en grupp av folk som där uppträdde för första gången och som i historien är kända som kimmerierna, skyterna och Guti eller goter. Det kommer att demonstreras att dessa folk (åtminstone delvis) var Israels tio förlorade stammar!
Huvuddelen av israeliterna hade bortförts i perioden 730-710 f Kr, eller tidigare. Omkring år 707 f Kr, rapporterades folket "Gimirae" från regionen Mannae2. Detta var kimmerierna. Av assyrierna kallades de för de "utstötta"3. Profeten Amos hade sagt att de norra stammarna skulle "kastas ut" till Mannaebergen4. Förutom att de var i Mannae, rapporterades de också till en början såsom centrerade till Iberia5. Kimmerierna dödade kungen av det närbelägna Urartu (Ararat) och red härjande genom hans land. De besegrade och dödade också Sargon, Assyriens kung, år 705 f Kr. Sargon ersattes av Sennakerib (705 - 681) som slog kimmerierna varefter en del av dem invaderade landet Frygien i Anatolien.
Den kimmeriske kungen kallades av assyrierna för "kungen av Umman- Manda [d v s kimmerierna], kungen av Sakae [Skyter] och Guti [goter]"6. De kimmerier som invaderade Frygien blev strax utkörda från Anatolien och gick över Bosporen och in i Europa. Jerome som översatte Bibeln till latin hade från judiska vise män hört talas om traditionen att israeliter som hade bortförts av assyrierna, hade nått fram till Bosporen och därifrån fortsatt norrut, d v s in i Europa. Dessa kimmerier kom till slut, via Balkan och Donaudalen, fram till Gallien, de brittiska öarna och Skandinavien och blev den viktigaste faktorn i den "keltiska" civilisationen.
Återstoden av kimmerierna som inte hade blivit bortdrivna till Frygien utan hade hållit sig kvar i utkanterna av det assyriska imperiet lyckades återhämta sig och tog vid slutet av Sennakeribs regeringsperiod kontroll över Mannae utgörande ett allvarligt hot mot Sennakeribs efterträdare Essarhaddon (681 - 669).
Essarhaddon besegrade först kimmerierna och några av dem anslöt sig till hans styrkor7. Omkring 676 utgick en ny grupp känd som "Ishkuza"8 ur de kimmeriska leden. Dessa identifieras med skyterna som perserna och babylonierna kallade för "Saka". Namnen "Ishkuza" och "Saka" kan förstås som varianter av namnet "Isak". Patriarken Abraham hade blivit lovad: "genom Isak är det som säd skall uppkallas efter dig" (1 Mos 21:12). Skyterna och kimmerierna kan efter det att de först dök upp kännas igen som tydligt åtskilda enheter men i själva verket var båda grupperna kombinationer av egentliga skyter, goter och kimmerier i varierande proportioner.
År 673 slog Esarhaddon den skytiske kungen som ersattes av den skytiske härskaren Bartatua, vilken gifte sig med Esarhaddons dotter och ingick allians med assyrierna. Det assyriska imperiet besvärades vid den tiden av upproriska meder, mannaer, kimmerier och andra. Skyterna gick från att vara allierade med Assyrien till att hålla assyrierna som någon slags undersåtar i 28 år9. Under en period tog de i praktiken över mycket av det assyriska imperiet och upprättade ett centrum i Bet-Sean11 i det förutvarande norra landet "Israel". Arkeologiska fynd bär vittnesbörd om deras närvaro i hela den israelitiska regionen11. I detta skede styrdes det södra Judas judar, som inte hade blivit bortförda utan förblivit i sitt eget land omkring Jerusalem, av Josia ben Amon (628 - 609 f Kr). Under det att skyterna tog över kontrollen från assyrierna och upprättade närvaro i Bet-Sean och över delar av det förutvarande Israel, utvidgade kung Josia sitt inflytande i exakt samma område! Han hade gjort sig oberoende från Assyrien, slagit sönder avgudabilder som representerade Assyriens makt12, och anlagt kolonier i norra Israel, vid Megiddo, i norr nära Bet-Sean, och i Filisteen vid kusten13.
Skyterna, liksom kung Josia, attackerade Filisteen och upprätthöll också senare närvaro där14 jämte de judeiska kolonierna i det området. Med andra ord så var skyterna och den judeiske kungen Josia i samma områden och där sysselsatta med samma aktiviteter, och de måste ha verkat hand i hand15. Vid denna tiden framträdde i Hara och Baktrien också en religionsreformator vid namn Zarathustra (ZOROASTER) vars ursprungliga lära var monoteistisk och t o m biblisk till sin karaktär16. Efter Zoroasters död förvanskade den mediska stammen Magi hans religion så att den blev hednisk, även om det ursprungliga budskapet hade varit hebreiskt. Zoroaster hade enligt iransk tradition blivit undervisad av profeten Jeremia eller av en av Jeremias lärjungar17. Zoroaster själv hade skytiska familjeband18. Ändå identifierar några rapporter honom som en israelit19. Zoroaster är ytterligare en indikation på att de historiska skyterna till en betydande grad var av israelitiskt ursprung.
Slutligen, efter att ha utstått skytisk överhöghet och bevittnat sitt imperiums delvisa upplösning, försökte assyrierna åter göra sig gällande. Vid denna tid, ca 616 f Kr, var mederna och babylonierna i öppen revolt och 614 började mederna belägra Nineve, den assyriska huvudstaden. Assyrierna stöddes till viss del av mannaerna och av Egypten. Först verkade skyterna mer benägna att stödja Assyrien mot dess belägrare än att stå på belägrarnas sida. Mederna, babylonierna, Guti, Gimiri (kimmerierna) och andra var förenade mot Assyrien. Skyterna från Baktrien-Hara och från Ekbatana (som då var ett skytiskt center) hämtades till assyriernas undsättning, men när de kom fram till NINEVE övertygades de på något sätt att byta sida och förena sig med belägrarna20. Enligt babyloniska inskriptioner intogs Nineve och plundrades av de allierade med Umman-Manda (i detta fallet med betydelsen skyter) i den ledande rollen. Kort därefter drabbades de andra assyriska städerna av liknande behandling och det assyriska imperiet var tillintetgjort.
Under tiden hade en egyptisk arme under farao Neko marscherat för att komma assyrierna till undsättning. Kung Josia av Juda försökte stoppa den egyptiska framryckningen men dödades i ett slag vid Megiddo och egyptierna fortsatte norrut, endast för att bli besegrade vid Karkemis21. Kung Josia av Juda hade dött stridande å skyternas vägnar. När de hade besegrat assyrierna och egyptierna blev de skytiska ledarna av mederna inbjudna till en fest. Mederna fick skyterna berusade varefter de massakrerade dem22. Därefter delade mederna och babylonierna det dessförinnan assyriska riket mellan sig. Babylonierna erövrade Juda och bortförde dess befolkning till Babylon. Senare förlorade mederna sin överhöghet till sina allierade perserna, och Cyrus den persiske kungen erövrade Babylon och gav judeerna tillåtelse att återvända till sitt land. Mederna, perserna och babylonierna drev successivt skyterna mot norr och ut ur Mellanöstern. Från denna nordliga position skulle skyterna slutligen fortsätta västerut och in i Europa.
1Fler detaljer rörande platserna till vilka israeliterna bortfördes meddelas i del två, särskilt i början av delen.
2CAH-3 s 182 CHI (vol 2) s 97.
3Filmer.
4Amos 4:3: Enligt den arameiska översättningen (Targum Yehonathan) av hebreiskans "harmonah", vilket i den engelska KJ-översättningen har översatts med "to the palaces" ["till palatsen"]. Den arameiska översättningen är i detta fall i överensstämmelse med uttrycksmöjligheter i det hebreiska språket och den återger också en accepterad tradition som bekräftas av andra fakta...
5CHI (vol 2) s 97.
6Herzfeld s 327, Junge s 7, Dandamayeb s 96.
7Frye s 95.
8CHI vol 2 (Diakenoff) s 102.
9Herodotus 1:103-104.
10Plinius N.H. 5:16, Avi Yonahs citat av Eusebius och G Syncellus med innebörden att den skytiska närvaron i Israels land var samtida med Josia ben Amons, Juda kungs regering.
11Sulimerski-3 s 305 ff, Yamauchi s 95.
12CAH-3 s 293, 2 Krön 34:4-7.
13Encyclopedia Judaica, "Josiah".
14CAH-3 s 145, s 295.
15Godbey s 108-109.
16Altheim, "Alexander und Asien", s 13, Boyce s 195.
17Horowitz s 12 ff.
18Gnolli s 96.
19Horowitz s 12 ff.
20Encyclopedia Britannica, "Assyria and Babylonia", Rawlinson (om Herodotus) vol 4, s 414, Diodorus Siculus 2:24-26.
212 Krön 35:20-25.
22Herodotus 1:106.

Tillbaka