EXILHEBREERNA I EUROPA OCH PÅ DE BRITTISKA ÖARNA

Abraham utvaldes enligt Bibeln för att han skulle bli stamfar till en nation genom vilken alla släkter på jorden skulle välsignas (1 Mos 12:2- 3); som skulle hålla Herrens väg och utöva rättfärdighet och rätt (1 Mos 18:19) och vars medlemmar själva skulle bli talrika, stora, mäktiga och välsignade (1 Mos 22:16-19). Detta var i själva verket ovillkorliga välsignelser (ibidem), som snarare kan betraktas som ett medel för att uppnå, än som en följd av nationens påbjudna roll. Abraham födde Isak och Isak födde Jakob som fick namnet "Israel" (1 Mos 32:28). Jakob fick tolv söner som blev till Israels tolv stammar. Under kungarna Saul, David och Salomo var de tolv stammarna förenade i ett kungarike, som, under olika skeden, kontrollerade en betydande del av Mellersta Östern. Kung David från Juda stam gjorde Jerusalem till huvudstad inom vilken hans son Salomo byggde templet. Under kung Rehabeams, Salomos sons, regeringsperiod utträdde tio av de nordligaste stammarna ur riket och bildade ett eget rike (1 Kung 12:20-23), som kallades för "Israel", (se t ex Hosea 5:5), medan de återstående stammarna som förblev trofasta mot Davids hus kallades för "Juda". Från medborgarna i riket "Juda" härstammar de moderna judarna, även om många individer från de norra avfallna stammarna tog sig söderut (2 Krön 15:9) och så småningom även de blev en del av den judiska nationen.
Ungefärligen under perioden 740-720 f Kr erövrades det norra riket Israel av assyrierna och hela dess befolkning bortfördes (2 Kung 17:18). Sanherib, Assyriens kung1, bortförde också över 200000 människor från Juda. Detta antal måste vid den tiden ha motsvarat en stor del av den totala judeiska befolkningen. Följaktligen fanns det bland de av assyrierna bortförda israeliterna många från Juda, medan det bland de som fanns i Juda och inte bortfördes, fanns många från de norra stammarna som hade tagit sig söderut tidigare. Trots detta är det brukligt och accepterat att kalla de av assyrierna bortförda hebreerna för de "tio förlorade stammarna" med hänsyftning på de stammar som ursprungligen skiljde sig från Juda.
De tio förlorade stammarna skulle enligt sin bestämmelse förlora sin identitet. Deras exil tycks ha varit fullständig. Det finns nästan inga arkeologiska lämningar hänförande sig till israeliterna i det norra "Israel"-området2 och daterande sig till tiden efter den assyriska exilen. En del senare traditioner antyder att några få blev kvar och att dessa antingen anslöt sig till sina bröder i "Juda" eller blandade sig med "samariterna", som var främlingar vilka assyrierna hade låtit komma och bosätta sig som ersättning för den evakuerade befolkningen (2 Kon 17:24)3. Icke desto mindre hade den överväldigande majoriteten av israeliterna blivit bortförda till platser som nämns i Bibeln, i talmudlitteratur, och i andra källor. Israelitisk närvaro på dessa platser bekräftas av arkeologiska bevis och folkliga legender. Det kommer att visa sig att de bortförda israeliterna mycket ofta i de områden till vilka de bortfördes går att identifiera med exakt samma stam- och klannamn som de måste ha haft före exilen, och att i deras bestämmelse ingick att spela en fortsatt framträdande roll i människosläktets historia.
Israeliterna hade bortförts p g a att de ägnade sig åt avgudadyrkan och följde hedniska vägar (2 Kon 17:7-23). På platserna där de levde i exil fortsatte de i stort med sin avgudadyrkan och med att tillägna sig utländska sedvänjor. Trots deras kontinuerliga imitation av folken runt omkring, skulle de israelitiska natur från tid till annan ge sig till känna, och detta möjliggjorde förverkligandet av deras ärvda uppdrag att tämja och humanisera den hedniska världen. Föreliggande bok analyserar, här och där, detta uppdrag och diskuterar profetior rörande dess uppfyllelse även om den huvudsakliga tyngden kommer att läggas på historiska bevis som identifierar de tio förlorade stammarnas historiska och nutida avkomma, inte endast allmänt genom att sätta olika folk i samband med israeliterna, utan också genom att förbinda dem med bestämda grupper i egenskap av direkta medlemmar av israelitiska stamklaner inom den israelitiska nationen! Israeliterna massdeporterades i första hand till områden i norra Mesopotamien och till Hara, och från dessa regioner flyttade de senare norrut och in i "Skytien" (i grova drag motsvarande det område som förr upptogs av Sovjetunionen), varifrån de, i åtskilliga omgångar, utvandrade till nordligaste och västligaste Europa, varifrån deras ättlingar tog Nordamerika, Oceanien och Sydafrika i besittning. Folken i dessa nämnda nationer är sålunda idag i biblisk och historisk mening bröder till judarna, vilka kom från det återstående södra kungadömet Juda och utgjorde den andra halvan av den hebreiska nationen med de tio förlorade stammarna utgjörande resten. Judarna och de tio förlorade stammarna bildar tillsammans den israelitiska eller HEBREISKA nationen.
Ordet "hebre" är en transkription av det hebreiska ordet "Ibri", eller "Ivri" och har insetts betyda "Ebers avkomma" eller "någon som kommer från området bortom floden Eufrat". Namnet "IBRI" kan ockå bokstavligt helt enkelt förstås med betydelsen "outsider" och häledas från roten "aver" eller "över" som både på svenska och hebreiska kan betyda "ovanför och bortom". Den första hebren i biblisk mening var hebren Abraham. En Midrash (Genesis Rabah 42) säger att: Hela världen stod på den ena sidan medan patriarken Abraham var över på den andra. Abraham var förfader till Israels tolv stammar. Tio av dessa tolv stammar försvann och förlorades så att endast två historiskt identifierbara återstod. Dessa två återstående stammar blev historiens judar. Judarna fördrevs från sitt land och led av förföljelse och orättvis fientlighet i mer än två tusen år.
Landet Israel ("Palestina") hamnade efter romarnas styre i Bysans händer, varefter perserna tog över, följda av araberna, de europeiska korsfararna, araberna återigen och slutligen turkarna.
Engelska, franska och judiska tänkare började fr o m 1600-talet (ibland oberoende av varandra) att överväga återupprättandet av en judisk stat i landet Israel. Under det sena 1800-talet bildades den judiska sionistiska rörelsen med syfte att arbeta för det formella upprättandet av en judisk stat i Israel. Samtidigt ökade de judiska bosättningarna i landet signifikant. Palestinas turkiska härskare och de lokala araberna var i hög grad fientligt sinnade mot denna rörelse men britterna använde sitt inflytande och blev den judiska närvarons halvofficiella beskyddare. Britterna gjorde också periodvis försök att förbättra villkoren för judarna i det kontinentala östra Europa, där de var svårt förföljda.
Den länge uppenbara brittiska ambitionen att grunda en judisk stat inom det forna Israels område har beskrivits av Franz Kobler:
"...Ingen annanstans än i Storbritannien har iden om återupprättandet av judarna utvecklats till en doktrin och blivit målet för en rörelse under mer än tre århundraden. Endast i Storbritannien har de ledande talesmännen för många generationer inspirerats av visionen om ett återupplivat Israel. Endast där har skapandet av ett judiskt nationalhem varit en allvarlig och närmast ständig politisk fråga vilken slutligen översattes till verklighet."
"...Iden om Israels återupprättande är rotad i Samväldets grundvalar,...oskiljaktig...från den brittiska nationens karaktär och historia trots ett temporärt övergivande....."

"...Rörelsen [d v s för återupprättandet av ett judiskt oberoende rike] [är]...en inneboende del av den brittiska religiösa, sociala och politiska historien parallellt med, och inte vid sidan av, den judiska messianismen och sionismen...Erkännandet av Israels återupprättande som en levande del av brittiska politiska ideer... [är]...en genuin religiös, humanitär och politisk trend inom brittisk historia."

Franz Kobler
"THE VISION WAS THERE", UK 1956 PP 7-9.


1914 anslöt sig turkarna till tyskarna och österrikarna och kämpade mot Storbritannien och hennes allierade i första världskriget. Med Tysklands och Turkiets förestående nederlag uppkom frågan om de inom det turkiska väldet belägna icke-turkiska staternas, inklusive "Palestina"-områdets, öde efter kriget.
1917 utfärdade den brittiska regeringen Balfour-deklarationen som tillkännagav avsikten att upprätta en judisk stat inom de områden där nu staterna Jordanien och Israel finns. Framdeles började britterna och de judiska sionisterna lägga grunderna för ett judiskt återupprättande. Trots åtskilliga försök från det brittiska etablissemangets sida att dra sig ur företaget, var det britterna som bidrog med infrastrukturen och mycket av den ekonomiska basen för den kommande staten Israel, nästan ända fram till den allra sista minuten av britternas närvaro i området. Samtidigt var det brittiska vapen, kunskaper och medborgare som hjälpte araberna i dersas försök att förstöra just detta statsbyggande. Ända från begynnelsen, hade den brittiska administrationen lidit av en ambivalent attityd och på 30- talet verkade den antijudiska tendensen ha fått övertaget. Samtidigt förekom progromer i östra Europa i vilka judarna rånades, misshandlades, torterades, våldtogs och mördades. Hitler kom till makten i Tyskland och många judar gjorde desperata försök att fly från Europa. Immigrationen till "Palestina" begränsades av britterna p g a påtryckningar från arabiskt håll. Storbritannien, USA, Kanada och Australien tog emot ett avsevärt antal flyktingar men beslutade sedan att drastiskt minska invandringen. Ekonomiska skäl, liksom antisemitism eller rädsla för att uppväcka sådan, fanns bland orsakerna till dessa restriktioner. Varje land i världen stängde sina dörrar för judarna. Tyskarna startade ANDRA VÄRLSDSKRIGET och erövrade merparten av det kontinentala Europa. De fortsatte med att utrota judar, män, kvinnor och barn. De fick hjälp med detta av ukrainare, letter, litauer och andra. Mer än sex miljoner judar dödades. I Polen räddade många människor judar, även om den antityska polska motståndsrörelsen själv också ofta mördade judar som flydde undan tyskarna. I de bulgariska delarna av Bulgariens kärnland skyddades judarna. I västra Europa hjälpte danskarna, belgarna, holländarna och fransmännen ofta med stora egna risktaganden judar att fly eller med att ge dem skydd, även om tyskarna i några av dessa länder hade mångtaliga medhjälpare i mördandet av judarna. Britterna förblev oerövrade, och från krigets början till dess slut, var Storbritannien och dess besittningar tyskarnas enda målmedvetna obesegrade motståndare. Under ett skede stod Storbritannien (och dess "döttrar" inom imperiet) ensam mot de segerrika erövrande tyskarna. Britterna kunde ha slutit en fördelaktig separatfred med Tyskland men även om den brittiska regeringen hade velat (och det gjorde den inte) så skulle inte det brittiska folket ha accepterat någonting mindre än fortsatt kamp för fullständig seger. Nazisternas antijudiska politik var redan innan krigets början den största enskilda faktorn som vände den allmänna opinionen i Storbritannien mot Tyskland4. USA hade aktivt stött Storbritannien med materiel och Amerika hade förvandlats till ett enormt produktionsområde till hjälp för de brittiska insatserna, och efter att ha blivit attackerade anslöt sig sedan USA och Ryssland till Storbritannien i kampen mot Tyskland. Till sist besegrade Storbritannien, Australien, Nya Zealand, Sydafrika, och Kanada tillsammans med USA och Sovjetunionen Tyskland och de tyska bundsförvanterna Italien, Japan, Kroatien, Ungern, Rumänien och de baltiska staterna. Trots allt som var, har de judar som överlevde, på ett sätt, de allierades seger att tacka för att de är vid liv. Tyskarna hade under andra världskriget försökt erövra Storbritannien. De hade planer på att, om de lyckades, deportera hela den manliga befolkningen som slavarbetare till kontinenten. De utvecklade verktyg för massterilisering och avsåg i själva verket att utrota det brittiska folket såsom vi känner det. Detta till trots existerade det ytterlighetselement inom vissa grupper av det brittiska samhället vilka visade försonande tendenser gentemot nazisterna både under kriget och efteråt. Det var dessa "koncilianta" element som i många fall senare stärkte de antijudiska känslor som uttrycktes i det officiella agerandet med avseende på Palestina. Efter kriget fick judarna i Palestina, som hade förstärkts med överlevare från de europeiska "koncentrationslägren" (dödsläger), en koalition av fientliga arabiska styrkor på halsen, vilka delvis stöttades, beväpnades och tränades av britterna och inkluderade närvaro av brittisk militär personal. Den brittiska attityden i Palestina var resultatet av en blandning av antisemitism i vissa kretsar tillsammans med en malplacerad kolonial tradition av att skydda "ursprungsbefolkningen". Resultatet av denna egenskap hade redan setts på annat håll: Brittisk omtanke om indianerna i Nordamerika på de vita från britterna härstammande nybyggarnas bekostnad var en av orsakerna till det amerikanska frihetskriget mot britterna; i Sydafrika var britternas beskydd av de "svarta" diskriminerande mot de holländska boerna och brittiska nybyggare; i Nya Zealand gynnade den brittiska politiken maorierna framför immigranter från Storbritannien5. I Palestina försökte britterna ofta vara opartiska men led av en intressekonflikt. Före andra världskriget hade en brittisk officer (Orde Wingate) med ledning från den brittiska armen varit behjälplig i grundandet av de judiska stridsstyrkorna och i formulerandet av de militära koncept som slutligen ledde till judisk seger. Orde Wingate som förresten trodde på Bibeln insåg att britterna härstammar från de tio förlorade stammarna6 och drömde om att leda en oberoende judisk arme. Han förflyttades mot sin vilja från "Palestina" och i andra världskriget befriade han Etiopien från italienarna och senare, i Burma, fick han japanerna att avleda sina styrkor varigenom han troligen tillförsäkrade de allierade segern mot japanerna. Förutom Orde Wingate var i "Palestina" många av de brittiska tjänstemännen i praktiken pro-judiska. Vid ett tillfälle hade de faktiskt avrättat hundratals arabiska rebeller och på annat sätt gjort sig av med många fler. Den brittiska hållningen var aldrig riktigt klar, inte ens för dem själva, och både araber och judar kände sig diskriminerade. I det stora hela gynnades judarna trots allt av den brittiska närvaron, och den brittiska allmänheten var för upprättandet av en judisk stat även om en del britter motarbetade det. En följd av brittiska regeringar gjorde sina egna undersåtar liksom judarna besvikna. Efter upprättandet av staten Israel slog Winston Churchill i underhuset fast att en del brittiska regeringars anti-judiska politik hade varit ett misstag, och manade till försoning. För perspektivets skull bör man minnas att britterna fruktade kommunistisk expansion och att judarnas allmänna uppfattning om kommunismen först var oklar. En del judar var initialt kommunistsympatisörer och kommunism var då det allvarliga hotet. Britterna hade också oljeintressen, många muslimska undersåtar och annat att ta hänsyn till. Ett parallellt fall i en del avseenden är Sydafrika, och hur många liberala anglosaxiska icke-judar och judiska intellektuella stödde Sydafrikas vita förr, fastän de vita då kanske objektivt sett var mer rättfärdiga än någon annan grupp skulle ha varit under sådana omständigheter som rådde?
I alla händelser vann judarna trots fientliga arabstaters attacker sitt frihetskrig och staten Israel uppstod 1948.
Under en begränsad tid efter dess tillkomst åtnjöt Israel bistånd från enskilda fransmän och Frankrikes allmänna stöd. Storbritannien förblev ambivalent, fastän Storbritannien, Frankrike och Israel 1956 var allierade i en militär aktion mot Egypten. Vid den tiden var USA antagonistiskt. 1967 utkämpade Israel ett segerrikt krig mot de omkringliggande arabiska staterna. Efter 1967 blev USA Israels främsta (och nästan enda) stöd, varifrån landet även erhöll materiell hjälp. President John F Kennedy7 sa att förhållandet mellan USA och Israel var jämförbart med förhållandet mellan USA och Storbritannien. President Nixon var en israelvän i likhet med andra amerikanska ledare inklusive president Reagan som härstammar från irländska kungar, vilka enligt Reagans tro ursprungligen hade varit israelitiska8. Miljoner judar hade fängslats i östra Europa, Etiopien och Sovjetunionen, och det var till stor del tack vare USAs inflytande som många av dessa kunde emigrera till Israel och andra länder. USA hade emellertid sina egna anti-judiska och antisionistiska element, och dessa skadade eller försökte åtminstone ibland skada Israels sak. Det fanns tillfällen då USA verkade betrakta Israel nästan som ett förverkligande av en del av sig självt och även agerade därefter, fastän andra gånger samma USA behandlade Israel med knappt återhållen fientlighet.
I det stora hela kan man säga att sedan 1700-talet (och i viss utsträckning långt innan dess) har de flesta länderna i världen varit anti-judiska medan USA, Storbritannien, och Frankrike och närstående nationer i Västeuropa och annorstädes varit ambivalenta med en välvillig attityd oftast rådande. Denna bok ger bevis för att en del av orsaken till denna "ambivalens" var ÄRFTLIGHET. Det finns ett släktskapsförhållande mellan västerländska folk och judarna vilket stundtals instinktivt känns och uttrycks. Att de tio förlorade stammarna migrerade västerut är den bästa faktiska förklaring som finns till denna känsla.

1Luckenbills "Annals of Sennacherib" citerar från en inskription av den assyriske kungen (s 126); se också 2 Kon 18:13, och Midrash Seder Olam.
2Angående fullständigheten av det norra riket Israels (Samarias) exil se: Kenyon, Kathleen "Royal Cities of the Old Testament", London, 1971. Na'aman, Nadav "Population Changes in Palestine Following Assyrian Deportation" (hebr) i Cathedra, Jerusalem, no 54, December 1989. Källor citerade av Na'aman inkluderar: V Fritz, Kinnerat, Vorbericht uber die Auegraben auf dem Tell el- Oreme em, see Genesaret in den Jahren 1982-1985 ZDPV, 102. W.G. Dever "Abel-Beth- Ma'acah: North Gateway of Ancient Israel", i L T Geraty & L G Herr(eds.) "The Archeology of Jordan and Other Studies", Barrier Springs U.S.A. 1986, pp. 215-221. Oded, s 22, försöker vidhålla att mycket få israeliter verkligen bortfördes. Hans bevis består emellertid i stort sett av en eller två hebreiska inskriptioner av tvivelaktig ålder som kanske (och kanske inte) tillhör perioden efter det att israeliterna hade bortförts till Assyrien. Denna brist på lämningar, även sådana som gissningsvis skulle kunna härröra från de norra israeliterna efter 720 f Kr bevisar faktiskt exilens fullständighet.
3Yalkut Shimeonis kommentar till 2 Kon 18 antyder att en åttondel (d v s 12 %) av de norra israeliterna inte bortfördes av assyrierna. En midrashkälla (Eliyahu Zuta 2:1) säger att några av de israeliter som inte bortfördes ingick blandäkteskap med samariterna. M Broshi som citeras i BARvol 1, no 3 1975, s 22ff, påstår att Jerusalems area vid tiden för de assyriska invationerna plötsligt ökade, vilket skulle antyda att flyktingar från norr flydde söderut MEN dessa överlevande (om de verkligen var sådana) måste HA SVARAT FÖR EN RINGA DEL AV DEN TOTALA FOLKMÄNGDEN.
4A.J.P. Taylor, "English History 1914-1945, Oxford 1965, s 420- citerad av B. Wasserstein, "Britain and the Jews of Europe 1939-1945" ch. 1, n. 7 Taylor är en av de få brittiska historiker som är något medkännande eller "objektiv" gentemot Tyskland och det är osannolikt att han misstar sig i detta fall.
5För exempel på brittisk omtanke om "ursprungsbefolkningen" på bekostnad av deras eget folk se C. E. Carringtons verk.
6Se Christopher Sykes biografi över Orde Wingate.
7I en intervju med Golda Meir.
8Rabbin Julian White från Kalifornien berättade detta för sin son Yehonathan David White.

Tillbaka