GADS GOTER

Goter skulle komma att återfinnas bland de skilda nordliga stammar som invaderade England tillsammans med anglosaxarna, och en saxisk grupp var känd som GEDDINGAR.
Huvuddelen av gaditerna utgjordes av dem som var förbundna med goterna och med de s k "nordiska" folken. Goter skulle komma att bosätta sig i många länder, men till antalet förblev de troligen flest i Skandinavien. Sverige (Götaland och Gothia)1 är idag enda området där de kan urskiljas som ett särskilt folk.
Gads söner var (1 Mos 46, 4 Mos 26) Sifjon (hebr: Tsifion), Haggi (Chaggi), Suni (Shuni), Esbon (Etsbon), Eri (Geri), Arodi och Areli. Sifjon (Tsifion) var förfader till foket Thaifalli, som var nära allierat med goterna. De lämnade sina östliga boplatser och drog sig västerut i samband med hunnerinvasionen. Slutligen slog de sig av allt att döma ner i Frankrike2. Namnet på den näst äldste sonen, Haggi (hebr: Chaggi) ligger nära "Huga"3, vilket var det namn under vilket frankerna var kända i norr. Frankerna bestod huvudsakligen av klaner som härrörde från Rubens stam, men även andra israelitiska klaner, särskilt från Manasse, fanns bland frankerna. På östra sidan om Jordan hade dock Ruben och Gad varit tillsammans. Dessa två stammar bortfördes också tillsammans, så att grupper från den ena stammen kom att återfinnas inom den andra stammens domäner i ett med goterna förbundet område i östra Skytien. Ptolemaios karta över centrala Skytien anger norr om Jaxartesfloden ett folk vid namn CACHAGE Scythae och detta namn härrör även det från Chaggi. Chaggi återfinns också som CHAUKI (hocingar)4, som var en frisisk nation vars land omkring 200 e Kr intogs av saxare, som drog västerut från Holstein. Chaukerna tvingades lämna sina länder och de blev till största delen uppblandade med frankerna5. En del av dem absorberades dock av saxarna6. Tacitus7 beskriver chaukerna som den ädlaste av de germanska stammarna, "så beskaffad att de föredrar att beskydda sina vidsträckta domäner endast genom lagar...ändå är de redo med vapen, och om omständigheterna skulle kräva det, med arméer, män och hästar i stora mängder...". På Irland fanns också ett folk med det snarlika namnet Cauci, som var besläktat med kontinentens Chauki, som till viss del bosatte sig i Holland där de utgör en gaditisk kontingent bland den holländska befolkningen. Plinius inkluderade tillsammans med Cimbri och Teutoni chaukerna i den grupp av "germanska" stammar som kallades ingueoner. Mellan ingueonerna och Yngve8 finns ett samband. I mytologin var Yngve (från den ingueonska gruppen) son till guden Oden och förfader till de svenska kungarna, vars ätt kallades Ynglingaätten9. Denna association förbinder ingueonerna (Chauci, teutoner och Cimbri) med svenskarna. Kimbrerna placerade Ptolemaios på Jylland, där deras namn lever kvar i de nutida ortnamnen Himmerland och Himmersyssel10. [Ljuden "k", "c", "ch" och "h" alternerar i studier över den eran. "Cimmer" eller "Kimmer" blir sålunda "Himmer".] Namnet återfinns också i de uppländska Himrarna (väster om Uppsala), i Hymber i södra Norge och i Himbrin och Himmerstein i närheten av Trondheim. [Troligtvis återfinns det också i Himmerfjärden söder om Södertälje.] I Sverige finns också Simrishamn och rätt många ortnamn som innehåller ordroten "hammar", vilket möjligen indikerar ett samband med kimbrerna. Simon Grunau11 skrev (ca 1530) att den svenska ön Gotland tidigare hade varit känd under namnet Cymbria, och att goterna hade slagit sig ner där omkring 500 f Kr, efter att de hade tvingats ut ur Italien som de dessförinnan hade invaderat. Han sa också att namnet Bruthenia som resultat av gotisk bosättning en gång gavs åt norra Preussen. "Bruthenia" är troligen en variant av "Brith", som (med betydelsen "förbund") var ett namn som även följde med kimmerierna till Britannien. Traditionellt ansåg man också att kimbrerna härstammade från de gamla kimmerierna (Gimiri), och det triumvirat som bildades av Saka, Gimiri och Guti (goter) hade varit känt sedan den assyriska eran. Dessa tre folk representerade i viss utsträckning de två och en halv stammar som hade varit bosatta öster om Jordan: Kimmerierna representerade delvis Karmi, från Ruben; Amyrgio-Sakae representerade Makir, från halva Manasse; och Guti representerade Gad.
De forna guterna motsvarades i Skandinavien av göterna och namnet "GUTI" var självt i Skandinavien synonymt med got12. Gimiri (Cimmri) gav upphov till kimbrerna, som spridde sig över hela Skandinavien, och historiskt är de förbundna med Danmark. Kimbrerna var nära allierade med teutonerna, vilka Ptolemaios placerade söder om saxonerna och norr om (Aggiloi) Anglii. Teutonerna skulle komma att svepas med i den anglosaxiska erövringen av Britannien. Saxarna representerar forna tiders SAKAE (vilket betyder skyter) och namnet Teuton kan också vara besläktat med "Teutarus" som enligt legenden var en skyt som undervisade Herkules i bågskytte. Namnet TEUTON är också besläktat med Tahan, Efraims, Josefs sons, son. En liknande form, "TAHAT" (jfr 4 Mos 26:35 med 1 Krön 7:20), var också känd inom Efraims stam. "Tahan" och "Tahat" anses vara identiska13 eller åtminstone besläktade med varandra.
Gads söner hette Sifjon, Haggi, Suni, Esbon, Arodi och Areli (1 Mos 46:16). Haggi (Chaggi) och Eri (Geri) fanns representerade bland östra Skytiens stammar, vilka i väst blev förbundna med goterna och sveberna. I Serica i östra Sibirien, där en gång i tiden de östra sveberna hade bott, bodde ett antal grupper som senare uppenbarade sig i väst och som var av israelitisk härkomst. En av dessa verkar ha utgjorts av GARINAEI14. De härstammade möjligen från ERI (Geri), och en åtminstone till namnet liknande grupp, GRANI, rapporterades senare från Sverige av Jordanes15. Greuthingi [också från "Eri" d v s Geri] utgjorde en del av de goter som blandade sig med östgoterna vid svartahavskusten, och dessa är troligen samma folk som GREOTINGI, vilka enligt Jordanes16 fanns i Sverige.

1Jones 2 s 43.
2Dalton s 172.
3Grand s 146, Beowulf v 2195 "Hugo".
4Shore s 12.
5Priebsch s 43.
6Shore s 77.
7Tacitus, "Germania" 35.
8Zeuss s 59 ff, s 28 ff.
9Zeuss s 59 ff, s 28 ff.
10Schutte i APS s 94 ff.
11Borchardt s 157.
12Wolfram s 20.
13Kiel s 2.
14Ptolemaios.
15Jordanes.
16Jordanes, Chadwick s 164.

Tillbaka