GADS SÖNER

Danmarks DANER (DAN) vistades tidigare enligt traditionen¹ i Sverige, som dominerades av Gads stam. Sverige² bildades när götarnas (gautarnas) eller de svenska goternas rike (Gautland, d v s Götaland) förenade sig med svearnas rike. Romarna kände svearna som suioner (sviones), och Tacitus nämner "SUIONERNAS stater mitt ute i havet. De är starka, inte endast vad gäller vapen och manskap, utan också vad beträffar skepp." "SUIONER" (svear) liknar Suni (Shuni), Gads tredje son, vars namn på biblisk hebréiska i norr kanske kunde uttalas som "SUONI" ["S" i stället för "SH", jämför Dom 12:6 (Sibbolet i stället för Schibbolet); och "u" eller "wu" före "o"]. Unionen mellan Gad och Dan, som på biblisk tid var nära grannar upprepades av grupperna Gauti och Dauni som, enligt Ptolemaios, fanns vid östersjökusten. Goterna skulle komma att dominera den skytiska regionen norr om Svarta havet och här bär flodnamn såsom Don, Danaper (Dniepr), Danaster och Donau alla vittnesbörd om Dans närvaro. Strabo³ säger uttryckligen att det var känt att Donau hade fått sitt namn av skyterna. Folket Aorsi (från området norr om Kaukasus) är förbundna med Skandinavien, och de var grannar med folket UDINI⁴, vars namn sägs betyda "DONERNA". Bland skytiska (och gotiska) klaner anses namnet DAN eller sammansättningar med detta namn ha varit allmänt förekommande⁵. Areli och Arodi från Gad var också en gång förenade med Dans Danmark. Danernas Danmark styrdes för en tid av reidgoterna eller hrodgoter⁶ som kanske kan sättas i samband med stammen HARUDI (Hardi), vilken från Danmark utvandrade till Hordaland⁷ i Norge på 200- och 300-talen e Kr. En gång fanns också i Danmark ERULI (heruler), som blev fördrivna därifrån någon gång mellan 100 och 500 e Kr⁸, varefter de vandrade vida omkring innan de slutligen återvände till Skandinavien, där en del kan ha återfått en del av sina tidigare besittningar i Danmark medan andra (möjligen huvuddelen av dem) bosatte sig i Sverige. Herulerna är berömda som ett vilt, energiskt och kunnigt folk⁹. Mer än någon annan grupp anses de ha bemästrat den halvhemliga runskriften. Runor var allmänt i de tidiga skedena särskilt förknippade med den gotiska civilisationen, vilken trots fientliga och primitiva omgivningar var ganska utvecklad. RUNORNA hade sitt ursprung i Mellanöstern och härrör från de forna HEBRÉISKA skrivtecknen¹⁰. Både Harudi och Eruli (heruler) härrör från Gads söner, Harudi från Arodi och Eruli från Areli (4 Mos 26:17¹¹). Av det ovan nämnda framgår att Gads söner representerades av stamgrupper som var delar av eller på något sätt var förbundna med den gotiska nationen och för det mesta var dessa grupper representerade bland Sveriges bebyggare: Sifjon representerades av Thaifalli, som var allierade med goterna; Haggi av Chauci och bland de hugiska frankerna och Englands hocingar samt Sveriges ynglingar; Eri (Geri)¹² representerades av Sveriges och goternas Grani och Greotingi; Suni (Suoni) av Sveriges suioner; Arodi av reidgoterna och Harudi: och Areli av Eruli eller herulerna. Enda sonen som hittills ej redovisats är Esbon (Etsbon) (1 Mos 46:16), även känd som Osni (4 Mos 26:16), vars namn återfinns i Osnabrüch vilket ligger i västra Tyskland men som en gång låg inom frankiskt territorium. Namnet "Etsbon" kan igenkännas i Bastarnae och Hasdingas. Bastarnae hade först rapporterats som allierade med goterna och de kallades för "GALATER". Benämningen "galat" kommer från hebréiskans "Galaadi" (d v s Gilead) vilket var namnet på ett av Manasses barnbarn, och Manasses territorium hade i Israels land sammansmält med Gads territorium. I en annan mening var "GILEAD" och "Basan" namn som användes för att beteckna HELA det område som utgjordes av halva Manasses, Rubens och GADS territorier TILLSAMMANS öster om Jordan (se Josua 22:9)! Bastarnae verkar ha försvunnit någonstans i Frankrike. "Etsbon" från Gad frambringade också hasdingarna¹³ som var en gren av vandalerna vilka marscherade tillsammans med goterna¹⁴ och delade samma dialekt och seder. En gren av hasdingarna deltog i de anglosaxiska erövringarna av Britannien där de var kända som hastingar¹⁵.

^{¹Chadwick s 130.
²Jones-2 s 43, Hildebrand s
78.
³Strabo 7:65.
⁴Plinius N.H.
6:13.
⁵Gnolli s 113.
⁶Klaeber s
144.
⁷Starcke s 58.
⁸Starcke s 65-75, Jones-2 s
28.
⁹Starcke s 65-75, Jones-2 s 28.
¹⁰Kjell Aartun
bevisar i sin bok "Runer" (Oslo, 1994) allmänt att runorna uppkom i
Mellanöstern. Yair Davidy kommer (om Gud vill) i ett framtida verk att
demonstrera hur flertalet av de äldre runorna (äldre "futharken") direkt
härstammar från de forntida hebréiska skrivtecknen. Detta är i själva verket
ganska uppenbart och kan så vitt jag vet redan ha gjorts av någon annan. Många
av runorna ser t o m ut som forntida hebréiska ("kanaanéiska") bokstäver eller
som omvända (spegel-) avbildningar av dem.
¹¹Det bör nämnas att
Arodi på hebréiska omnämns som "Ha-Arodi" (d v s "aroditerna") och att Areli är
"Ha-Areli" (d v s "areliterna").
¹²Namnet ERI (1 Mos 46:17) börjar
på hebréiska med bokstaven "AYIN". Denna bokstav kan beskrivas som mjukt
guttural och ibland translittereras den som "H", t ex i "hebré" (ivri), eller
som någon annan vokal och ibland som ett "G" som i "GAZA". I kaukasusområdet får
ett liknande ljud en hårdare betoning och därför blir sannolikheten att
bokstaven "AYIN" blev ett "G" större. En del finns också som tyder på att
assyrierna och perserna återgav semitiska ord som började med "AYIN" som om de
hade haft ett initialt "G"-ljud. "ERI" kan sålunda ha uttalats som "GERI". Namn
som börjar med "AYIN" (såsom "ERI") och som i detta verk antas ha uttalats med
ett inledande "G" svarar mot sina föreslagna motsvarigheter (t ex att "Eri"
eller "Geri" blir "GRANI") p g a andra faktorer vid sidan om nomenklaturen, jfr
Mozesons ("g" för "AYIN") kommentarer till de engelska orden GARBLE, GAUZE,
GIRL, GRAPHITE, GONNORHEA, etc.
¹³Zeuss s 15, Shore s
197.
¹⁴Gibbon kap 5.
¹⁵Shore.}

Tillbaka