Över ovan nämnda områden dominerade olika israelitiska stammar och klaner och dessa är idag urskiljbara som moderna folk.
Bevisen som åberopas härleds från bibliska, talmudiska, historiska, arkeologiska och lingvistiska källor - och även från folklore, mytologi, nationella symboler och nationalkaraktärer.
"Stammarna" är indelad i två delar:
Del ett består av fyra böcker:
BOK ETT ger allmänna bevis
för att det forna Israels tio stammar fördes bort från sitt land, varefter de
vandrade norrut och därifrån åt väster och in i Europa. En del fysiska
kännetecken hos de forntida israeliterna tas i beaktande, liksom om hebreerna
påminnande tendenser på en nationell nivå bland de engelskspråkiga
"anglosaxarna" och andra.
BOK TVÅ och BOK TRE följer vissa stammars ättlingar, t ex Gads
stam som gav upphov till goterna, vilka slutligen i huvudsak bosatte sig i
Sverige; från Rubens stam härstammade franker som slog sig ner i Frankrike o s
v.
Stamidentifieringarna följer ett mer eller mindre bestämt mönster.
Tydligt åtskilda grupper lokaliseras med hjälp av namn, legender o s v från
områden till vilka assyrierna bortförde dem eller till vilka de flyttade kort
efter att de hade blivit bortförda. Migrationsvägarna för grupperna härleds
därefter. Att olika delar av en och samma ursprungliga israelitiska stam i flera
fall oberoende av varandra under tidens lopp sökte sig mot samma område för att
där bilda en enhetlig nation uppmärksammas.
Många av de i sammanhanget
relevanta folken går att spåra direkt till Skytien (Eurasien), och därifrån
tillbaka till i Mellanöstern belägna platser vilka de bortförda israeliterna
bebodde. När detta har visats bekräftas sedan de föreslagna stamekvationerna
genom undersökning av ytterligare material.
BOK FYRA bevisar att Josefs stammar (Efraim och Manasse) blev den
avgörande faktorn i de s k "anglosaxiska" engelskspråkiga
nationerna.
Bibelställen som bekräftar de redan gjorda identifieringarna
beträffande alla de förlorade stammarna som helhet belyses. Speciellt tas också
upp bibelställen som bekräftar identifieringarna av Josef i Amerika och i det
brittiska Samväldet.
I DEL TVÅ ges förklaringar om vilka områden som israeliterna först bortfördes till och hur de flyttade från ett område till ett annat och hur de under vandringarna går att identifiera med hjälp av sina namn, judiska och andra traditioner samt arkeologi. Ptolemaios geografi används för att illustrera detta. En förklaring av namn på Ptolemaios kartor avslöjar varje stams förflyttningar från plats till plats. Dessa kartor tjänar självständigt som historiskt bevismaterial, vilket bekräftar de gjorda identifieringarna.
Ptolemaios var en grek som levde i Alexandria, Egypten, på 100-talet e Kr. Han fick sin information från källor i Mellanöstern samt från grekiska och romerska källor, vilka han dock inte daterade. Den information som Ptolemaios fick från dessa odaterade källor gällde under olika perioder med början ca 500 f Kr och sträckande sig fram till Ptolemaios egen tid (ungefär 700 år senare). Han behandlade dock all information som om den fortfarande var ny och hade samma giltighet som ny information.
Från områden som låg nära det hellenistiska kulturområdet hade Ptolemaios tillgång till tidigare och fler rapporter än de som hade inkommit från mer avlägsna områden, och de rapporter som han använde sig av var sålunda ofta samtida med, och visar sig ofta beskriva, israelitiska gruppers förflyttningar till, från Mellanöstern sett, nordligare och därefter västligare områden. Denna information kompletteras med arkeologiska, mytologiska och allmänna historiska källor. Namn som återfinns inom olika regioner på Ptolemaios kartor, men som ändå liknar varandra eller är identiskt lika, visar sig ofta avspegla en och samma israelitiska grupps förflyttning från ett område till ett annat.
Styckena som handlar om Ptolemaios kartor kan läsas tillsammans med de relevanta kapitlen om de enskilda stammarna. Alternativt kan de läsas efteråt. Dessa små stycken ger viktiga fakta, och läsandet av dem ger också en återblick på redan meddelad information.