· 1. Ca 740-720 f Kr: Assyriena bortförde mängder av nordliga israeliter (och andra syrier och fenicier) till norra Mesopotamien och till Hara i östra Iran där de blev kända som kimmerier, skyter och goter.Listan ovan hänför alla inkräktare i nordvästra Europa till kimmerierna, goterna och de skytiska sakerna. De "barbariska" inkräktarnas i nordvästra Europa skytiska ursprung styrker de fakta som tyder på att nationerna i fråga har ärvt signifikant stora hebreiska element från sina förfäder.
· 2. Ca 640 f Kr: Den första vågen av kimmerier drevs till det europeiska Balkan via den anatoliska Bosporen, för att sedan fortsätta västerut till Gallien och Britannien där de blev identifierade som kelter och galater.
· 3. Ca 550 f Kr: Skyternas vandringar från Mellanöstern till områden norr om Kaukasus började så smått med penetreringen av Skytien. Utlöpare från dessa förflyttningar nådde västra Europa och Gallien men den enda närvaron av betydelse som i detta tidiga skede etablerades i Europa fanns inom nuvarande Polen, varifrån Skandinavien och "Västern" skulle nås.
· 4. Klimatförändringar i Skytien gjorde att "sarmatiska" grupper började driva de kungliga skyterna västvart under perioden 300-100 f Kr. De bosatte sig åter först i nuvarande Bulgarien. Sedan, efter att ha utsatts för ytterligare press, fortsatte de norrut för att slutligen nå Skandinavien.
· 5. Hunnerna som kom från Mongoliet eller ännu längre österifrån attackerade fr o m 200-160 f Kr asarna (Wusun), goterna och sakerna och gjorde så att dessa folk började föra krig mot varandra. Dessa händelser följdes av en klimatförändring som efter år 120 f Kr förorsakade Chorezms (öster om Kaspiska havet) ödeläggelse. Chorezm hade tidigare varit mycket tätbefolkat. Goter och saker började röra sig västerut och Skandinavien befolkades åter under perioden 100 f Kr - 100 e Kr. Bland de som invandrade till Skandinavien fanns kungliga skyter som förflyttade sig norrut från Balkan. Östersjökusten blev också mycket tätbefolkad under denna tid, och därifrån skulle ännu fler stammar förflytta sig västerut.
· 6. Senare, under decennierna mellan år 70 och år 50 f Kr, förflyttade sig de västra sienberna och den norra hunniska gruppen bestående av Hugie, Dingling och Gienkun mot väster. Den norra hunniska gruppen hade i Skytien bestått av flera mindre stammar av vilka åtminstone några fr o m år 50 f Kr började uppträda omkring Rhen i västra Europa. Följande exempel på folk som vandrade från Skytien till Europa anges med namn under vilka de var kända i väst följda av de skytiska namnen inom parentes: Chauki (Cachage Scythae), tubanterna (Tabiene), Bructeri (Bactria), Chatti (Chatae Scythae), och de tillhörande varnergrupperna (Varni), Tigorini (Taguri), Angiloi (Augali-Aegeli), jutar (Iatii), sasoner (Sasones) och Scoti, Esci (Ascotacae).
· 7. Fr o m 150-350 f Kr fick de av hunnerna anstiftade kontinuerliga krigen många fler folk att bege sig västerut. Bland dessa folk fanns ca 170 e Kr sienbernas östra gren [Sienbernas västra gren hade tidigare gett sig iväg till Europa omkring år 60 f Kr.] I Europa kallades sienberna allmänt för sveber. De skulle komma att stå nära de saxare och alamaner som bosatte sig i Alsace och i Schweitz. Förflyttningarna i Skytien gav återklang i väst genom ankomsten av nya grupper under perioden 200-300 e Kr, då stora stamförbund såsom saxarna och frankerna anlände och ersatte eller absorberade de tidigare mindre stammarna. Detta kan alternativt betraktas som en process i vilken de dessförinnan i Skytien existerande stamkonfederationerna återupprättades i Europa genom ankomsten av de största och ledande elementen såsom sakerna vilka blev kända som saxare.
Många av de folk som anlände i väst kom via Skandinavien eller hade haft komponenter i den skandinaviska regionen. Detta förklarar varför en del traditioner tillskriver några av dessa grupper ett skandinaviskt ursprung. Skandinaverna själva trodde att de hade kommit från (eller via) Skytien.
· 8. Under åren 350-450 e Kr flyttade hunnerna en-masse ut ur "Skytien" (Eurasien) och in i Europa under det att de tvingade flertalet av Skytiens folk att antingen följa med dem eller att fly för sina liv framför dem. Som ett resultat av hunnerinvasionerna växte saxarna, frankerna och alamanerna till kraftigt i antal med ytterligare nya klaner varibland (i saxarnas fall) de fanns som räknades som egentliga hunner1. Som svar på hunnernas tryck översvämmade dessa rikligt tillväxta folkgrupper det västromerska imperiet och bosatte sig i Gallien och Britannien. Goter, vandaler, västgoter och andra erövrade också under denna period tidigare romerska länder, men i flertalet fall var de till antalet obetydliga jämfört med de infödda befolkningarna.
· 9. Längst bort i det fjärran östra Skytien, i vad som nu är östra Sibirien och västra Kina, hade en stor del av den naftalitiska horden blivit kvar. Under perioden 450-500 e Kr började naftaliterna röra sig mot väster för att slutligen gå in i Skandinavien på 500- och 600-talen e Kr. Som ett resultat av detta blev Skandinavien överbefolkat vilket ledde till att vikingatågen genomfördes. I den naftalitiska horden ingick danerna som, möjligen via Sverige, begav sig till Danmark och såg till att detta land åter befolkades. De egentliga naftaliterna bosatte sig huvudsakligen i Norge medan Sverige befolkades av goter och suioner2, vilka var Sunis (kan uttalas "Su-oni"), Gads sons ättlingar (1 Mos 46:16).
· 10. De fortsatta migrationerna till Skandinavien resulterade i överbefolkning och följande kolonisation av utanför Skandinavien belägna områden. De skandinaviska kolonisatörerna kallades vikingar.
· 11. Vikingarna bosatte sig i England, Irland, Normandi (Frankrike) och på andra håll. I Normandi tog de till sig den franska kulturen och kallades för normander. Från Normandi erövrade de England år 1066.
· 12. En del med sakerna förknippade israeliter, inklusive en del goter och naftaliter, stannade kvar i den skytiska kaukasusregionen och annorstädes. Dessa israeliter skulle slutligen sammansmälta med agathyrserna och med dem bilda den KHAZARISKA nationen vilken konverterade till judendomen och vars ättlingar till viss del idag återfinns bland de nutida judarna. Den verkliga kärnan i den khazariska federationen upprätthölls av akatzirerna eller "Agathyrsy" som grekerna kallade dem. Dessa agathyrser hade i Balkan varit anslutna till de getiska och dakiska grupperna vilka själva hade kommit in i området tillsammans med kimmerierna. Geterna och dakerna flyttade under perioden 100 f Kr - 100 e Kr norrut mot Östersjön och Skandinavien för att slutligen delta i den anglosaxiska erövringen av Britannien. Agathyrserna hade under ett skede varit uppdelade med en grupp vid östersjökusten och en annan i Pontus vid Kaukasus. Någon gång mellan 50 f Kr och 300 e Kr (mest sannolikt närmare det senare årtalet än det förra) skickade agathyrserna iväg en kontingent över havet till Skottland där den kom att identifieras som PIKTER3. Pikterna skulle komma att agera mer som understödjare för än som opponenter mot den anglosaxiska invasionen.